Blåsljudet som veterinären hör — och varför det avgör nästa steg
Det börjar ofta med en rutinkontroll. Veterinären lyssnar med stetoskopet och stannar upp: "Jag hör ett blåsljud." Hos hundar är det vanligtvis startskottet för en hjärtutredning — och det kan vara allt från ett ofarligt funktionellt blåsljud till ett tidigt tecken på den vanligaste hjärtsjukdomen hos hund: myxomatös mitralisklaffsdegeneration (MMVD). Skillnaden mellan de två avgörs av hjärtultraljud, och den tidiga diagnosen kan ge din hund år av välmående med rätt medicinering.
MMVD och DCM — de två sjukdomarna som dominerar hundkardiologin
Hundens hjärtsjukdomar delas i huvudsak i två kategorier beroende på storlek:
MMVD (myxomatös mitralisklaffsdegeneration) drabbar framför allt småhundar och medelstora raser. Hjärtats mitralisklaff — ventilen mellan vänster förmak och kammare — degenererar gradvis och börjar läcka. I tidigt stadium hörs bara ett blåsljud. Med tiden ökar läckaget, hjärtat kompenserar genom att växa, och till slut orkar det inte längre — vätska samlas i lungorna (lungödem, vätska i lungorna) och hunden får svårt att andas.
Raser med högst risk: Cavalier king charles spaniel (uppemot hälften har blåsljud vid fem års ålder), tax, pudel, chihuahua, malteser och cocker spaniel. Cavalier har ett rasspecifikt hälsoprogram i Sverige som rekommenderar hjärtauskultation innan avel.
DCM (dilaterad kardiomyopati) drabbar stora och jätteraser. Hjärtmuskeln försvagas och kammaren vidgas, vilket minskar pumpförmågan. Sjukdomen kan vara symptomfri under lång tid och sedan debutera plötsligt med svimning eller akut hjärtsvikt. Dobermann, grand danois, irländsk varghund, boxer och newfoundland är överrepresenterade. Dobermann har ett särskilt screeningprogram med årligt hjärtultraljud och Holter-EKG.
