Rotfyllning

En schäfer som biter av ett märgben i köket. En utekatt som ramlar illa från en garderob och landar fel. Ögonblicket efteråt är nästan alltid odramatiskt — djuret fortsätter leka, äter middag, sover på sin plats som vanligt. Men under ytan kan en tandfraktur ha exponerat tandens innersta vävnad, och en missfärgad tand är död i 87 till 92 procent av fallen enligt Merck Veterinary Manual. Det förrädiska är att hundar och katter sällan visar tandsmärta på ett sätt som ägaren kan tolka — de är evolutionärt programmerade att dölja obehag. En katt som slutar putsa sig, en valp som tuggar mer på ena sidan, eller en äldre hund som plötsligt börjar dregla kan vara det enda tecknet.

Rotfyllning är behandlingen som kan rädda tanden istället för att dra ut den. I Sverige utförs ingreppet på både hundar och katter, oftast av veterinärer med vidareutbildning inom tandvård, och skillnaden mellan en räddad och en utdragen tand kan vara avgörande för tuggfunktion, käkstabilitet och långsiktig livskvalitet.

Inte alla skadade tänder är värda att rotfylla, men några är så funktionellt viktiga att veterinären i första hand försöker bevara dem. Det handlar om de stora hörntänderna — de långa fångtänderna som håller tungan på plats i munnen och används för att gripa — och de stora tuggtänderna längst bak i käkarna, som hunden bearbetar torrfoder och ben med. Hos hund är den översta bakre tuggtanden på varje sida så viktig att en studie från 2024 i Frontiers in Veterinary Science, som följde 120 rotfyllda sådana tänder, visade en framgångsfrekvens kring 91 procent. Hos katt är det framförallt hörntänderna som brukar räddas — kattens bakre tänder är små och har så smala rotkanaler att rotfyllning blir tekniskt krävande.

Små framtänder dras däremot nästan alltid ut direkt. De bär inte upp tuggfunktionen och ingreppet blir snabbare och billigare. Det är tandens roll i munnen — inte dess storlek — som avgör om rotfyllning är motiverad. En hund utan hörntand kan få tungan att glida ut mellan läpparna och tuggmönstret att skeva, medan en hund utan framtand klarar sig i princip problemfritt.

Det ägare sällan får höra är att prognosen förändras snabbt efter en tandfraktur. Så länge pulpan — den mjuka vävnad inne i tanden med blodkärl och nerver — är frisk och nyligen blottad, finns möjligheten till en enklare behandling där tandens levande kärna bevaras istället för att tas bort helt. Bara den översta millimetern av den skadade pulpan avlägsnas, en medicinsk bas läggs över, och tanden fortsätter leva. En studie publicerad 2025 som följde hundar över 25 år visade att metoden håller en framgång kring 80 procent när den utförs inom rätt tidsfönster, oberoende av djurets ålder.

Det avgörande är hur länge pulpan varit exponerad för bakterier. Ideal behandlingstid är inom 24 till 48 timmar efter skadan. Efter det ökar risken för infektion i rotkanalen, och veterinären behöver istället utföra en fullständig rotfyllning eller dra ut tanden. Hos unga djur — hundar och katter under elva månaders ålder — är den enklare pulpabehandlingen ofta förstavalet eftersom tandroten fortfarande är öppen och växer. Misstänker du att din valp eller kattunge brutit en tand, ring en veterinär samma dag. Jourveterinär är rätt instans om det är helg eller kväll.

Behandlingen utförs alltid under narkos. Innan ingreppet rekommenderas ett blodprov för att säkerställa att lever och njurar klarar narkosen, särskilt hos äldre djur. Väl i narkos tas en tandröntgen för att bedöma rotens längd och eventuell infektion vid rotspetsen. Röntgenbilden avgör ofta om tanden ska rotfyllas eller dras ut.

Själva rotfyllningen liknar i princip den hos människa. Veterinären öppnar tandens krona med en fin borr, avlägsnar den döda eller infekterade pulpan med tunna specialredskap, och sköljer rotkanalen med en desinficerande lösning. Kanalen fylls sedan med ett biokompatibelt fyllnadsmaterial och ett lim som tätar runt om, så att inga nya bakterier kommer in. Tandkronan restaureras slutligen med ett tandfärgat material eller, på tuggtänder hos arbetande hundar, en metallkrona som tål stark belastning.

Ingreppet tar oftast en till tre timmar beroende på tandens storlek och komplexitet — en stor tuggtand med tre rötter kräver mer tid än en enkel hörntand. En större ras som schäfer eller rottweiler kan behöva längre narkostid än en liten chihuahua.

En rotfyllning utan uppföljande tandröntgen efter sex till tolv månader är inte färdig. Kontrollen avgör om infektionen vid rotspetsen läkt och om fyllningen sitter tätt. Utan den kontrollen missar man ofta en smygande infektion innan den blir synlig utifrån.

Resultaten skiljer sig markant mellan arterna. Hos hund ligger framgångsfrekvensen enligt flera studier kring 87 till 96 procent — en mycket säker behandling i erfarna händer. Hos katt är siffrorna lägre. En studie i Journal of Veterinary Dentistry som följde 32 rotfyllda hörntänder hos katt över nästan 20 år visade framgång i bara 49 procent av fallen, ytterligare 32 procent utan tecken på försämring, och 19 procent tydliga misslyckanden. Förklaringen är anatomisk — katternas rotkanaler är smalare, och flera katt-specifika sjukdomar som bryter ner tandrötter inifrån (bland annat FORL, som många kattägare stött på) försvårar bilden ytterligare, särskilt hos katter över fem år. Det betyder inte att rotfyllning är fel val för katt — bara att beslutet kräver en specialist som är ärlig med prognosen.