Tandrasp

Det börjar sällan dramatiskt. Kanske tappar hästen lite foder ur munhörnan. Kanske blir den svårare att rida på ena handen, eller vrider huvudet på ett ovanligt sätt när man försöker trensa. Ibland går vikten ner utan tydlig förklaring. Dessa subtila signaler är ofta det enda tecknet på att något inte stämmer inne i munnen — och att det är dags för tandrasp.

Hästar är bytesdjur, och att dölja smärta sitter djupt i deras natur. Det betyder att tandproblem kan pågå under lång tid innan vi människor reagerar. En regelbunden kontroll av tänderna, med tandrasp vid behov, är därför en av de viktigaste förebyggande åtgärderna du kan ge din häst. Det handlar inte bara om komfort — det handlar om hälsa, välmående och förmågan att tillgodogöra sig foder på ett korrekt sätt.

Till skillnad från hundar och katter har hästen så kallade hypsodonta tänder — tänder som kontinuerligt växer fram under hela livet. I det vilda slipades dessa naturligt genom att hästen betade gräs och örter under stora delar av dygnet, ofta från mark med sandpartiklar som gav ett naturligt slitage. Men våra domesticerade hästar lever under andra förhållanden. De äter ofta kraftfoder, lindad hösilage eller hö från hönät, och betar på ett helt annat sätt än sina vilda förfäder.

Resultatet blir att tänderna inte slits jämnt. Skarpa kanter, så kallade emaljtoppar, bildas framför allt på kindtändernas utsidor i överkäken och insidorna i underkäken. Dessa vassa kanter kan orsaka sår på tungan och kindens insida, vilket leder till smärta vid tuggning och ofta även problem med bettet och ridningen. I mer avancerade fall kan felaktigt slitage leda till krokar, ramper eller vågformade tuggmönster som allvarligt påverkar hästens förmåga att mala sönder foder. Tandrasp korrigerar dessa ojämnheter och återställer en funktionell tuggyta.

En behandling med tandrasp börjar alltid med att veterinären gör en grundlig undersökning av hästens mun. Hästen sederas vanligtvis lätt, dels för att minska stress, dels för att veterinären ska kunna arbeta säkert och noggrant. En munstege sätts på för att hålla munnen öppen, och med hjälp av en pannlampa och ofta en munspegel undersöks varje tand systematiskt.

Själva raspningen utförs med manuella raspar eller elektriska raspverktyg. Manuella raspar ger veterinären stor känslighet och kontroll, medan elektriska raspar effektivt kan korrigera större ojämnheter. Många veterinärer använder en kombination av båda. Arbetet handlar om att jämna ut skarpa kanter, korrigera felslitage och säkerställa att tänderna möts i ett korrekt tuggmönster.