Tandundersökning för kanin

Kaniner är inte hundar och katter med annorlunda öron. Deras tänder fungerar fundamentalt annorlunda: samtliga tänder — både framtänder och kindtänder — växer hela livet, med en hastighet av två till tre millimeter per vecka. Hos en frisk kanin med rätt kost slits tänderna ned i samma takt som de växer, och systemet balanserar sig självt. Men när balansen rubbas — genom felaktig kost, genetiskt felställt bett eller sjukdom — kan tänderna växa snett, bilda vassa uddar och orsaka sår på tunga, kinder och tandkött. Tandproblem är ett av de allra vanligaste hälsoproblemen hos kanin, och regelbunden tandundersökning är det bästa sättet att fånga problem innan de blir akuta.

Kaninens tjugoåtta tänder delas in i framtänder (incisiver) och kindtänder (premolarer och molarer), och problemen ser helt olika ut.

Framtänderna är synliga och relativt enkla att kontrollera hemma. Om de växer snett — antingen utåt som spiraler eller inåt mot gommen — märks det ofta tidigt. Orsaken kan vara genetisk (medfödda bettfel, vanligare hos dvärgraser som netherlandsdvärg och lejonhuvud) eller traumatisk (en fraktur som gör att tanden växer fel). Övervuxna framtänder kan klippas eller slipas under sedering, men om problemet är kroniskt kan veterinären rekommendera permanent extraktion — kaniner klarar sig förvånansvärt bra utan framtänder.

Kindtänderna är det större bekymret, och de är osynliga utan instrument. Kaninens munhåla är trång och långsmal, och även en erfaren veterinär kan bara se de allra främsta kindtänderna på en vaken kanin. De bakre kindtänderna — där problemen oftast börjar — kräver narkos och otoskop eller specialiserat munspekulum för att inspekteras ordentligt. Vassa uddar som bildas på kindtändernas kanter kan skära i tungan eller kindens insida och orsaka extrem smärta. Kaninen slutar gradvis äta, tappar vikt och kan utveckla GI-stas (magtarmförlamning, ett tillstånd där tarmens rörelser stannar av) — ett sekundärt tillstånd som i sig kan vara livshotande.