Titthålskirurgi

Tänk dig att kunna operera ett djur utan att behöva öppna upp hela buken. Att i stället föra in en liten kamera och specialinstrument genom några millimeterstora snitt, och utföra samma ingrepp med avsevärt mindre vävnadsskada. Det är kärnan i titthålskirurgi — eller laparoskopi som det heter med medicinsk terminologi. Tekniken har revolutionerat humankirurgin under de senaste decennierna, och den har sedan länge fått ett starkt fäste även inom veterinärmedicinen.

För djurägare innebär titthålskirurgi ofta kortare återhämtning, mindre smärta och lägre risk för komplikationer. Men det gäller att förstå vad tekniken faktiskt innebär, vilka ingrepp den lämpar sig för och hur den kan se olika ut beroende på om patienten är en hund, en katt eller en häst.

Vid titthålskirurgi gör veterinären ett fåtal små incisioner — vanligtvis mellan fem och tio millimeter — genom vilka tunna rör, så kallade trokarer, förs in i bukhålan eller brösthålan. Genom ett av rören förs en liten kamera, ett laparoskop, som ger en förstoring av operationsområdet på en skärm. Genom de andra rören förs specialinstrument in för att utföra själva ingreppet.

Bukhålan fylls med koldioxid för att skapa utrymme, så att kirurgen får god sikt och kan arbeta säkert. Det är en teknik som kräver specialutbildning och avancerad utrustning, men som i rätt händer erbjuder remarkabla fördelar jämfört med traditionell öppen kirurgi. Veterinären ser vävnaderna i detalj, med stark belysning och förstorad bild, vilket i vissa fall faktiskt ger bättre överblick än vid ett öppet ingrepp.

Det vanligaste ingreppet som utförs med titthålsteknik hos hund är laparoskopisk kastration, alltså ovariektomi. Studier har visat att hundar som kastreras laparoskopiskt upplever signifikant mindre smärta jämfört med dem som genomgår traditionell kastration. Återhämtningen går snabbare, och många hundar är uppe och rör sig redan samma dag.

Men tekniken används för mycket mer än så. Titthålskirurgi kan vara aktuell vid: