Den vanligaste hjärtsjukdomen hos katt har inget blåsljud — och det är det som gör den farlig
Hos hundar börjar hjärtutredningen nästan alltid med ett blåsljud som veterinären hör med stetoskopet. Hos katter är situationen omvänd: HCM (hypertrofisk kardiomyopati) — den i särklass vanligaste hjärtsjukdomen hos katt — ger sällan blåsljud i tidiga stadier. Hjärtmuskeln förtjockas gradvis utan att stetoskopet avslöjar det. Det innebär att en katt kan ha betydande hjärtförtjockning utan att veterinären hör något onormalt vid en rutinkontroll. Diagnosen ställs med hjärtultraljud — och hos raser som maine coon och ragdoll, där tio till femton procent drabbas, rekommenderas screening redan från ett års ålder.
Hitta kattkliniker i din region
HCM — hjärtmuskeln som växer inåt och minskar utrymmet för blodet
HCM innebär att hjärtmuskelns väggar — framför allt i vänster kammare — förtjockas. Till skillnad från hundens MMVD, där en klaff läcker, minskar HCM kammarens volym inifrån. Hjärtat kan inte fylla sig ordentligt, trycket i vänster förmak stiger, och till slut pressas vätska ut i lungorna eller i lungsäcken (pleural effusion, vätska mellan lungorna och bröstväggen).
Sjukdomen har en stark genetisk komponent. Hos maine coon och ragdoll har forskare identifierat specifika genmutationer som ökar risken, och det finns DNA-tester tillgängliga. Men en negativ DNA-test utesluter inte HCM — mutationen som testas är bara en av flera möjliga orsaker. Därför rekommenderar rasklubbar och SVERAK sscreening vid ett, två, tre och fem års ålder, oavsett DNA-resultat.
