Kloklippning

Det är lätt att glömma klorna i vardagen. Pälsen borstas, maten serveras, promenaderna avverkas — men där nere vid tassarna, eller vid fågelfötterna, pågår en tyst förändring. Klor som inte slits ner naturligt fortsätter att växa, millimeter för millimeter, tills de börjar ställa till problem. Kloklippning är en av de enklaste åtgärderna inom djurvård, men också en av de mest underskattade. Rätt utförd är den snabb och smärtfri. Försummad kan den leda till smärta, felbelastning och i värsta fall infektioner.

Oavsett om du har en hund som springer på asfalt, en innekatt som aldrig sliter sina klor mot marken, eller en papegoja som klättrar på sittpinnar — kloklippning är något som förr eller senare behöver uppmärksammas.

Klor är inte bara döda hornplattor. Inuti varje klo finns en levande kärna — den så kallade pulpan — med blodkärl och nerver. Det är denna kärna som gör kloklippning till något som kräver kunskap och försiktighet, oavsett djurslag.

Hos hundar varierar behovet enormt beroende på ras, aktivitetsnivå och underlag. En hund som springer mycket på asfalt eller grus sliter ner sina klor naturligt och kan behöva klippning mer sällan. En liten sällskapshund som mest går på gräs och mjuka mattor kan däremot behöva regelbunden klippning var fjärde till sjätte vecka. Ett tydligt tecken på att klorna blivit för långa är att de klickar mot golvet när hunden går, eller att klon böjer sig och når underlaget när hunden står stilla.

Hos katter sköter utekatter ofta klorna själva genom klösning och naturligt slitage. Innekatter däremot, och äldre katter vars aktivitetsnivå minskar, kan få klor som växer sig så långa att de böjer sig och riskerar att växa in i trampdynorna. Det är smärtsamt och kan leda till infektion. Katter har också en speciell utmaning: de flesta uppskattar inte att bli fasthållna, vilket gör kloklippning till en procedur som kräver tålamod och ibland professionell hjälp.