Kloklippning för fågel

En undulat med för långa klor som fastnar i burens trådnät. En papegoja vars grepp blivit osäkert på sittpinnen. En kanariefågel med böjda klor som inte längre kan landa ordentligt. Övervuxna klor hos fåglar är nästan alltid ett tecken på att något i burmiljön behöver ändras — och den vanligaste orsaken är sittpinnar som inte ger tillräckligt slitage. Till skillnad från hundar och katter, där kloklippning är ren underhållsvård, handlar kloklippning av fågel lika mycket om att lösa grundproblemet som att korta klorna. Riksgenomsnittet för kloklippning av fågel på klinik ligger kring 268 kr.

Fågelklor är dessutom en fråga om säkerhet. En klo som fastnar i textil, burtrådsnät eller en leksak kan leda till att fågeln panikslår med vingarna — och i värsta fall drabbas av benfraktur eller luxation i det lilla, sköra benet. Och hos fåglar med deras minimala blodvolym kan till och med en liten blödning från en felklippt klo bli allvarlig.

I det vilda slits fåglars klor naturligt mot bark, grenar av varierande diameter och hårda ytor. En papegoja som klättrar på grova, ojämna grenar hela dagen har sällan kloproblem. Men i en bur med släta, runda plastpinnar eller svarvade träpinnar av enhetlig tjocklek saknas det slitage som håller klorna korta.

Rätt sittpinnar är den viktigaste förebyggande åtgärden:

- Naturliga grenar med bark — björk, bok, äppelträd eller pilträd. Den ojämna ytan och varierande tjockleken sliter klorna och tränar fottens muskler - Varierande diameter — tunna pinnar som fågeln kan gripa runt helt och tjockare grenar där klorna trycks mot ytan. Variation är nyckeln - Betonpinnar med försiktighet — de sliter klorna effektivt men kan vid konstant användning orsaka fotsår (bumblefoot). Använd en betonpinne som ett komplement, inte som primär sittpinne

En papegoja med rätt burinredning kan ofta gå hela livet utan att behöva kloklippning. Men en undulat i en standardbur med två identiska plastpinnar kommer nästan garanterat att behöva det.