Vingklippning för fågel

Få ämnen inom fågelvärlden väcker så starka känslor som vingklippning. För en del fågelägare är det en självklar säkerhetsåtgärd som förhindrar olyckor och rymningar. För andra känns det som ett ingrepp i fågelns grundläggande natur. Oavsett var du själv landar i frågan är det viktigt att förstå vad vingklippning faktiskt innebär, hur det går till och vilka konsekvenser det kan få — både fysiskt och beteendemässigt. Det handlar inte om att stympa en fågel, men det handlar inte heller om ett beslut som ska tas lättvindigt.

Vingklippning innebär att man klipper de yttersta vingpennorna, de så kallade handpennorna, på en eller båda vingarna. Fjädrarna är vid klipptillfället fullt utvuxna och har ingen blodförsörjning eller nervtillgång i själva fjäderskaftet — fågeln känner alltså ingen smärta av själva klippet. Det kan jämföras med att klippa naglar eller hår. Fjädrarna kommer att växa ut igen vid nästa ruggning, vilket innebär att vingklippning inte är permanent utan behöver upprepas om ägaren vill behålla effekten.

Den vanligaste anledningen till vingklippning är säkerhet. En tamfågel som flyger fritt inomhus riskerar att kollidera med fönster, speglar eller fläktar. I köket kan en flygande fågel landa på en het spisplatta. Kanske mest skrämmande är risken för rymning — en öppen dörr eller ett fönster på glänt kan innebära att en papegoja, nymfparakit eller undulat plötsligt befinner sig utomhus i en miljö den inte är anpassad för.

Vingklippning kan också underlätta tamhetsträning. En fågel som inte kan flyga iväg blir mer beroende av sin ägare för förflyttning och kan i vissa fall lättare bygga upp förtroende och handvana. Det är särskilt vanligt vid inledande socialisering av nyanskaffade papegojfåglar.