Ortopedisk kirurgi för katt

Ett öppet fönster på tredje våningen, en nyfiken ung katt och en fågel på fönsterbrädan — det räcker. Höghussjukan (high-rise syndrome) är den vanligaste orsaken till allvarliga frakturer hos katt, och den drabbar framför allt katter yngre än ett år. Studier visar att nästan hälften av alla katter som faller från hög höjd drabbas av frakturer i benen — men också att över 96 procent överlever med rätt akut veterinärvård. Lårbenet är det ben som bryter oftast hos katt, och det kräver nästan alltid kirurgisk stabilisering.

Till skillnad från hundar, där ortopediska problem oftast beror på degenerativa ledsjukdomar som korsbandsskada och höftledsdysplasi, handlar kattortopedi nästan uteslutande om trauma. Risken är högst för utekatt och katter med tillgång till balkong — fallolyckor, trafikolyckor och, mer sällan, bitskador. Det gör att kattens ortopediska kirurgi sällan är planerad. Det är akutvård — och snabbheten med vilken katten får hjälp avgör ofta resultatet.

Lårbenet (femur) är det mest frakturerade benet hos katt — det står för tjugo till tjugosex procent av alla frakturer. Och till skillnad från vissa andra frakturer kan ett brutet lårben inte läka utan kirurgisk stabilisering. Benet utsätts för kraftiga muskelkrafter som drar fragmenten ur position, och utan fixering läker frakturen snett eller inte alls.

Kirurgen stabiliserar lårbenet med plattor och skruvar, märgspikar (tunna metallstavar som förs in i benets märghåla) eller extern fixation (ett ramverk utanför benet som håller fragmenten på plats). Valet av metod beror på frakturens typ och placering — diafysära frakturer (mitt på benet) kräver annan teknik än frakturer nära leden.

Kattens lilla benstorlek gör ingreppet tekniskt krävande. Marginalerna är smala — en millimeters feljustering i ett kattlårben är proportionellt mycket mer än hos en stor hund. Därför är det avgörande att kirurgen har erfarenhet av just kattfrakturer.

En undantagsregel gäller för mycket unga kattungar med greenstick-frakturer (ofullständiga brott där benet böjs men inte bryts helt). Dessa kan ibland läka med enbart strikt vila i bur — benet är fortfarande så mjukt och blodförsörjningen så god att det reparerar sig självt.

Här finns en överraskande kontrast. Medan lårbensfrakturer nästan alltid kräver operation, läker bäckenbrott hos katt ofta utan kirurgi. Bäckenet är omgivet av kraftig muskulatur som fungerar som en naturlig stabilisator, och kattens låga kroppsvikt gör att belastningen på bäckenbenet under läkningen är hanterbar.

Konservativ behandling innebär strikt vila i bur i fyra till sex veckor, kombinerat med smärtlindring och uppföljande röntgen för att kontrollera läkningsprocessen. De flesta katter med bäckenbrott återfår full funktion utan kirurgiskt ingrepp.

Kirurgi kan dock bli aktuell om frakturen är kraftigt felställd, om bäckenkanalen blivit förträngd (vilket kan påverka tarmen eller urinvägarna), eller om katten har samtidiga frakturer som kräver stabilisering. Veterinären bedömer alltid med röntgen — ibland kompletterat med datortomografi — vilken väg som ger bäst resultat.

Hundars ortopediska rehabilitering handlar om vattenträvning, balansträning och professionell fysioterapi. Katter är en helt annan historia. De flesta katter samarbetar inte med strukturerad träning, och deras rehabilitering bygger istället på kontrollerad vila — det veterinärer kallar burkträning.

En katt som genomgått frakturkirurgi placeras i en stor bur (tillräckligt rymlig för mat, vatten, låg kattlåda och en mjuk sovplats) i fyra till åtta veckor. Syftet: förhindra språng, hopp och klättring som kan rubba fixeringen eller skada det läkande benet. Det låter enkelt, men för en aktiv katt — och en orolig kattägare — kräver det tålamod.

• Smärtlindring är centralt under hela rehabiliteringen. Moderna smärtprotokoll för katt kombinerar antiinflammatoriska medel med rena smärtstillande, ibland kompletterat med nervsmärteblockad. Katter är notoriskt svåra att bedöma smärtmässigt — de spinner, äter och verkar oberörda trots att de har ont. Veterinären justerar smärtmedicineringen vid regelbundna kontroller.
• Blodprov kan behövas under rehabiliteringen om smärtlindringen pågår länge, särskilt för att kontrollera njur- och leverfunktion hos äldre katter. Uppföljande röntgen vid fyra till sex veckor avgör om katten kan börja röra sig friare — och det beslutet bör aldrig tas utan veterinärens bedömning.
• Maine coon och siames bör nämnas särskilt: maine coon har tolv gånger högre risk för en specifik höftledsskada (slipped capital femoral epiphysis) jämfört med andra raser, och siameser är överrepresenterade i vissa ortopediska tillstånd. Veterinären tar hänsyn till rasspecifika risker vid planering av både kirurgi och rehabilitering.

Kontakta veterinär direkt om katten inte stödjer på benet, har synlig felställning, skriker vid beröring, släpar kroppen, gömmer sig efter fall eller verkar kraftigt påverkad. Ett brutet ben hos katt ska inte lämnas för att ”läka själv” utan bedömning, eftersom felaktig läkning kan ge långvarig smärta och rörelseproblem.

Om hältan är mildare men inte går över, boka en undersökning där kliniken kan bedöma smärta, rörlighet och behov av röntgen. Ortopedisk kirurgi kan behövas vid fraktur, bäckenbrott eller vissa ledskador, men ibland räcker smärtlindring, vila och kontrollerad eftervård.

Efter ortopedisk kirurgi behöver katten ofta begränsad rörelse, smärtlindring, sårkontroll och en tydlig plan för återbesök. Tratt eller krage används när katten riskerar att slicka på operationssåret, men tiden varierar med ingrepp och sårstatus. Fråga kliniken exakt när tratten får tas av och vilka tecken som kräver kontakt.

Gör hemmet lätt att vila i: låg liggplats, nära till mat och låda, inga höga hopp och gärna ett mindre rum den första tiden. Om katten blir mer halt, slutar äta, får feber, svullnad eller sårvätska ska du kontakta veterinär även om återbesöket ligger längre fram.

Kattfrakturer kräver kirurger med erfarenhet av små ben och smala marginaler — och en förståelse för att kattens rehabilitering ser helt annorlunda ut än hundens. Rätt klinik har både den kirurgiska kompetensen och förmågan att stötta dig genom burträningsperioden. Nedan visas verifierade privatägda kliniker som utför ortopedisk kirurgi på katt — filtrera efter din region för att hitta rätt.