Fotring eller microchip — två sätt att ge din fågel en identitet
De flesta hundar och katter chipmärks som en enkel rutin, men för fåglar är identifiering mer komplicerat — och mer angeläget än många ägare tror. Fåglar som flyger ut genom ett öppet fönster, rymmer under transport eller tappar sin ägare vid en flytt har nästan ingen chans att återförenas utan identitetsmärkning. Till skillnad från en hund med halsband kan en fågel inte bära synlig ID-bricka. Lösningen är antingen en sluten fotring (satt på fågeln som unge) eller ett microchip implanterat under huden — och valet beror på fågelns storlek, art och om den är CITES-listad.
Fotring — identifiering från kläckningen
De flesta uppfödda burfåglar i Sverige förses med en sluten fotring som fåglingen som fågelunge. Ringen träs på foten innan den vuxit färdigt — vanligtvis vid fem till tio dagars ålder beroende på art — och sitter sedan permanent. Den kan inte tas av utan att klippas bort.
Ringen är graverad med information: uppfödarens registreringsnummer, fågelns födelseår, en individuell löpnummer och ibland rasbeteckning. Det är den vanligaste identifieringsmetoden för papegojor, nymfparakiter, kanariefåglar och finkar som föds hos registrerade uppfödare.
Fördelar: Billigt, kräver inget veterinärbesök, synligt vid inspektion.
Nackdelar: Ringen kan skava, fastna i burinredning eller orsaka skada om fågelns fot svullnar. Vissa fåglar irriteras av ringen och försöker tugga på den. Om ringen behöver tas bort förlorar fågeln sin identifiering — och om det rör sig om en CITES-listad art kan det skapa problem med artskyddsdokumentationen.
Microchip — den permanenta lösningen för större fåglar
