Nio av tio tävlingshästar har magsår – men de säger ingenting
En häst är en flyktskapelse med ett grundläggande biologiskt imperativ att dölja svaghet. Smärta visar sig inte som en klagande hund eller en pip från en katt – den visar sig som en häst som plötsligt blivit girig, som tvekar vid hinder, som svalnat mot spöt, som inte längre vill äta kraftfoder på ett ögonblick. Det är subtila beteendeförändringar som är svåra att skilja från dålig dagsform eller en häst som testar sin ryttare.
Forskning publicerad i New Zealand Veterinary Journal (Bell et al., 2007) visar att upp emot 90 procent av ridhästar i aktiv träning har magsår, och att prevalensen i gruppen fritidshästar ligger kring 60 procent. Det är inte en sällsynt sjukdom – det är en epidemi som sker i tysthet bakom stalldörrarna. Och det enda sättet att bekräfta diagnosen är gastroskopi.
Gastroskopi för häst skiljer sig fundamentalt från endoskopi på sällskapsdjur. Det är en 3 meter lång kamera. Hästen är vaken, sövd med sedering. Inget kirurgiskt snitt, ingen narkosrisk. Och resultatet – en direkt syn på magsäckens slemhinna, klassificerad på en gradering från 0 till 4 – är det enda sättet att veta om hästen har magsår, hur allvarliga de är, och var de sitter.
Hitta hästkliniker i din region
ESGD och EGGD – inte alla magsår är likadana
En felaktigt vanlig föreställning är att magsår hos häst är ett enhetligt tillstånd. Det europeiska konsensusdokumentet från ECEIM (European College of Equine Internal Medicine, 2015) slog fast att equint magulcussyndrom – EGUS – delas in i två distinkta sjukdomar med skilda orsaker, skild behandling och skild prognos.
